“När djuren mår bra, mår jag bra”

Harry Johansson var bara tolv år när hans pappa fick demens och blev personlighetsförändrad. Under åren som pappan vårdades i hemmet dygnet runt tog Harry ett stort ansvar för sysslorna på gården. Tillsammans med sin mamma och två äldre systrar drev han Häljegård utanför Umeå vidare. Nu är han 20 år, fåransvarig och tävlar i fårklippning och vallning.

Linköpings tågstation. En 14-årig pojke kliver ensam av tåget som tagit honom hit från Umeå. En äldre kvinna som han bara pratat kort med på telefon hämtar upp. De kör ut till en gård utanför staden. När de är framme går pojken runt bland hennes får och studerar dem noga. Han väljer ut tio tackor som han ska köpa. Men sedan slutar det med att han tar 35 får. Notan går på 100 000 kronor. Kvinnan som äger djuren blir nervös och ber att få prata med pojkens mamma. “Är det här ens lagligt?” undrar hon.

– Och jodå, allt var i sin ordning. Jag var avelsansvarig för fåren på vår gård, vilket mamma intygade. Sedan beställde jag en transport och tackorna skickades hem till oss, säger Harry Johansson, lantbrukare och fårklippare.

Idag är han redan veteran inom lantbruket. Han är uppvuxen på Häljegård i Holmnäs utanför Umeå, en gård hans föräldrar köpte 1999 när de båda var 25 år. Pappan, som var optimist, såg bara möjligheter. Sju år senare byggdes en restaurang i anslutning till gården och mamman, som var undersköterska och absolut inte ville bli bonde, sa upp sig och började jobba där.

Alltid gillat får

Harry, som är yngst av de tre syskonen, tillbringade all sin tid på gården, ständigt i pappas släptåg. Fåren var det han gillade allra mest.

– När jag var nio började jag klippa med gammeldags handsax. Pappa sa att när jag klippt 100 får för hand skulle jag få lov att börja klippa med elektrisk fårsax.

Han sjukskrev sig titt som tätt från skolan för att lära sig mer av sin pappa när han klippte på olika gårdar. Och så var han mycket hos farmor som bodde nära och övade klippning på hennes får.

– Jag klippte och klippte, tackor och lamm, och blev ganska vass. När jag ett år senare klippt 100 får fick jag äntligen klippa med maskin. Det har jag klippt med sedan jag var tio år och hos kund sedan jag var tolv.

Gott rykte sprider sig

För att få kunder snodde han sin pappas mobil och ringde hans kunder som var inlagda i telefonen. Fårbönderna var till en början skeptiska, kunde verkligen en liten grabb göra jobbet?

– Men jag övertygade dem om att få komma, tog bussen in till Skellefteå och klippte på gårdar i trakten. Ryktet spred sig att jag klippte fort och bra. Man måste hitta sina sätt att göra saker på. Jag är inte blyg av mig, har aldrig varit.

I samma veva började Harrys pappa att förändras och bete sig annorlunda. Då var han bara drygt 40. Ingen förstod vad som var fel.

– Det värsta var tiden innan han fick diagnos, vilket han fick när han var 45. Då skämdes jag för honom. När han berättade att han hade en demenssjukdom blev jag lättad, det var inte cancer eller en hjärntumör. Men jag ångrade mig när jag såg konsekvenserna av sjukdomen. Mamma fick ta hand om honom i flera år och de tre sista hade han assistenter dygnet runt.

För två år sedan, när Harry var 18, gick pappan bort. Men Harry menar att han förlorade sin pappa redan som 12-åring.

“När ska man sörja?”

– Han tappade talet och initiativ- och kommunikationsförmågan tidigt. Pappa och jag var så nära varandra under hela min uppväxt. När han blev sjuk blev kontrasten stor, kände han ens igen mig? Jag valde att stänga av och vardagsrummet där han bodde var ett sjukrum som jag inte gärna gick in i. Det är speciellt att förlora en förälder i den åldern. När ska man sörja?

Mycket tid att sörja blev det inte. Harry axlade tidigt ett stort ansvar och tog över fler och fler uppgifter på gården. Tillsammans med sin mamma och systrar gick det.

– Mamma är jättestark som tagit sig igenom det här. Att sköta ladugården, djuren, restaurangen, ekonomin, att ta hand om och sedan förlora sin man … Och kämpa sig igenom pandemin med allt vad det innebar för verksamheten. Hon är en förebild. Och det var pappa också.

Harry tyckte i och för sig att det var skönt att få mer ansvar och bestämma själv. Men arbetet tog mycket tid och skolan, som redan blivit lidande, var nu något överflödigt.

Aldrig gillat skolan

– Någon skolälskare har jag aldrig varit. Det var mycket roligare att klippa får och ansvara för avelsarbete, lamning, stängsling…

När han var 16 år tävlade han i SM i fårklippning i Kungsör. Yngst av 15 deltagarna kom han på 13:e plats. I en intervju efteråt sa han: “Jag vill bli en av de bättre”.

Harry ville klippa mera, men hans mamma var av en annan åsikt.

– Jag blev förbannad på morsan som tvingade mig att gå på gymnasiet, bygg- och anläggning, i tre år. Jag hade lärt mig mer om jag fått vara lärling eller jobba på en gård.

Skolan är bra för de flesta, men inte för alla, menar Harry.

– Jag skaffade mig andra kunskaper på egen hand. För mig var skolan onödig, jag ville bara jobba, vilket jag gjorde varje helg och nästan varje veckokväll.

Maximerad mångsysslare

Numera arbetar han heltid på gården som har runt 200 får och 16 kor. Utöver jordbruket har man även restaurang och konferensanläggning och arrangerar evenemang och gårdsaktiviteter. Man har också en gårdsbutik och café där besökare kan handla nöt- och lammkött från gården och varor från andra lokala producenter.

– Djuren och restaurangen hör ihop, kan man säga, eftersom vi serverar kött från vår gård. Och så har vi lite sidoaktiviteter, som fårklippning, husuthyrning och föreläsningar. Det är så man måste göra för att överleva om man inte är en storbonde. Nu råkar jag också tycka att alla bitarna är kul.

På fritiden tävlar han med sina vallhundar. En är en valp på nio månader som Harry är övertygad om kommer att bli en stjärna eftersom han redan visar goda egenskaper. Och så tävlar han med en annan hund som är två och ett halvt.

– Det är fantastiskt att träna hund, även om jag kan bli förbannad ibland. Men när det går bra och de gör allt rätt, får jag gåshud. Jag är en riktig tävlingsmänniska. När hunden själv förstår uppgiften och varför han ska utföra den blir det som bäst. När han inte väntar på mitt kommando utan tänker själv.

Gillar inte att vara sysslolös

Vissa perioder, som december och januari, har Harry inte lika mycket att göra, och då får han nästan panik.

– Känslan som däremot infinner sig på kvällarna efter en intensiv dag på jobbet gillar jag. Jag tycker att jag förtjänar att vara ledig, och det är då jag tränar hundarna. Eller klipper får. Jag njuter av det.

På frågan om sina bästa och sämsta egenskaper säger han att han innan intervjun var tvungen att fråga runt, för den var svår att svara på.

– Jag fick höra att jag är generös, och det är sant. Jag gillar att bjuda folk på saker. Och min syster säger att jag är generös med mina känslor, vilket var fint sagt. Jag är också engagerad, i frågor om fåravel, vallning och mat på bordet.

Lite ostrukturerad

Han erkänner också att han är lite ostrukturerad och dålig på att planera. Han antecknar inte i sin kalender som han borde, vilket innebär att han ibland råkar dubbelboka sig.

– Och så är jag lite vimsig och tappar bort saker. Men jag är duktig på att komma ihåg djurens id-nummer, jag kan alla våra tackors djurbricksnummer.

Han säger att han inte är en person som tänker eller planerar tio år framåt i tiden. Så han vet inte riktigt var han tror att han befinner sig i livet då.

– För tio år sedan var jag tio, och det har ju hänt jättemycket sedan dess. Jag har ingen flickvän nu men kanske hittar jag någon att skaffa barn med så småningom. Och förhoppningsvis har jag djur. Många förväntar sig att jag ska ta över gården, men det ska inte vara ett krav. Jag måste känna att jag verkligen vill det.

Stort ansvar att ta över

Att ta över innebär ett stort engagemang och att förplikta sig till en viss livsstil. Man säljer inte gården efter två år bara för att man plötsligt inte känner för att driva den längre, menar Harry.

– Mina systrar är inte så intresserade, men samtidigt vill jag inte att de ska tänka att det är självklart att det är jag som tar över. Vi är ändå tre syskon och om någon annan vill driva gården är det okej.

Han säger att ett annat alternativ är att de delar upp verksamheten mellan sig. Eller att han äger allt och hyr ut konferens- och restaurangdelen till någon av de andra.

– Vi har alla en koppling till den här platsen och jag tänker absolut inte offra vår relation bara för att behålla företaget.

Ingen press från föräldrarna

Han tillägger också att hans föräldrar under barnens uppväxt alltid sagt att det inte förväntades att de skulle ta över.

– Tvärtom var mamma tydlig när pappa blev sjuk att vi inte skulle känna någon press. Ville inte jag, eller mina systrar, så skulle vi sälja, sa hon. Samtidigt tänker jag att om jag vill vara bonde med djur även i framtiden är detta min enda chans. Jag kan inte köpa en liten gård som mina föräldrar gjorde 1999. Det finns nästan inga smågårdar kvar och de som finns kostar typ 20 miljoner. Vem har råd med det?

Mest stolt är han över hur han fått ihop sitt liv och blivit den han blivit, med tanke på allt man gått igenom i familjen.

– Jag är också stolt över att ha bevarat vänskaper med kompisar, närstående och kunder. Jag mår bra när jag är med min familj och deras respektive. Och när djuren mår bra, mår jag bra. Om de inte gör det, eller om ett lamm har dött, mår jag däremot dåligt. Då kan jag inte må bra.

Text: Colette van Luik