”Vi bygger upp något eget – steg för steg”

Han börjar dagen i ladugården och avslutar den ofta där också. Däremellan tillbringar han många timmar i skogen. För Aron Saldner, 30 år, är lantbruket mer än bara ett jobb – han vill bygga vidare, utveckla och skapa något som håller över tid. Tillsammans med sambon Paulina Johansson vill han expandera, föda upp fler kalvar och forma framtidens lantbruk.

Det är tidig morgon i januari och fortfarande mörkt i ladugården. Aron Saldner rör sig mellan boxarna och stannar till vid en kviga som snart ska kalva. Under några intensiva vinterveckor föds ett femtiotal kalvar på gården. De flesta av hans kor har lätta kalvningar, men ibland går saker på tok.

– Vi har haft två dödfödda i år, det händer tyvärr, och då är det viktigt att få ut kalven snabbt så att kon inte också dör, säger Aron Saldner.

Men för det mesta slutar förlossningarna väl och kalvarna reser sig snabbt.

– De brukar dia inom 20 minuter, ofta är de så punktliga med det att vi kan klocka dem! Det är helt otroligt att se.

Ekologisk nötköttsproduktion

På familjegården Katebo i Ydre i Östergötlands södra skogsbygd bedriver Aron Saldner och hans sambo Paulina Johansson EU-ekologisk nötköttsproduktion. Tanken är att förhoppningsvis kunna gå över till KRAV-produktion

– KRAV-kött får man extra tillägg för, men det innebär också mer pappersarbete och regler. Å andra sidan har vi räknat på det, de extra pengarna gör att det kommer att löna sig för oss.

I år är det fyra år sedan Aron och hans sambo började arrendera gården från Arons föräldrar. Föräldrarna flyttade hit året innan Aron föddes, för 31 år sedan. Ett generationsskifte är på gång, men inte än. Det är mycket som ska stämma och alla måste bli nöjda, och detta gör att man inte har en spikad tidsplan.

“Vi ville testa”

– Min far Sten-Åke sa alltid att när han fyllde 65 år skulle han släppa gården till någon av oss fyra barn, om vi ville ta över, eller arrendera ut till någon annan. Då sa jag och Paulina att vi ville testa och så blev det.

Det som motiverar och driver honom när det gäller kommande generationsskifte är viljan att utvecklas och förvalta vidare till nästa generation.

– Jag vill fortsätta att förvalta skogen och för lantbruket har vi planer för ombyggnationer av befintliga stall. Tanken är inte att bygga nya, stora ladugårdar, däremot om- och tillbyggnation. Men vi avvaktar lite tills tiden är inne.

Att helt släppa gården var inte helt lätt för Arons pappa. Trots att han nu är 70 år jobbar han fortfarande i skogen med olika maskiner.

– Han har gått ner i arbetstid, nu jobbar han bara 120 procent. Ha, ha.

Föräldrarna bor kvar på egendomen, i ett hus som Arons farföräldrar lät bygga 1994.

Inga problem bo nära föräldrarna

– Paulina och jag flyttade in i huvudbyggnaden för ett och halvt år sedan. Det går bra att bo 200 meter ifrån mina föräldrar och skönt att kunna få snabb hjälp när det krisar ibland.

Aron funderade länge innan han bestämde sig för att våga ta över ansvaret för gården. Då hade han ännu inte träffat Paulina och att driva den på egen hand ville han inte. Men så kom hon in i bilden och trots att hon inte har lantbruksbakgrund insåg hon ganska snart att hon gärna ville bli aktiv inom lantbruket och i synnerhet jobba med djuren.

– Hon slutade köra timmerbil och började arbeta här. Hon ansvarar för skötseln av kor och kalvar och jag jobbar med entreprenadtjänster i skogen. Att vi har denna kombination är en förutsättning för att verksamheten ska gå runt. Nu har vi totalt 250 köttdjur och successivt vill vi öka antalet.

Aron tillbringar ungefär 70 procent av sin tid i skogen, det är därför tur att han har Paulina som sköter om djuren, säger han.

På sikt vara mindre i skogen

– Det funkar bra att kombinera köttproduktionen med skogsentreprenad, jag kommer ut lite och träffar människor. Men tanken är att i framtiden vara mindre i skogen och mer på gården.

Givetvis tillbringar han mycket tid hemma också; morgnar, kvällar och helger.

– Jag går upp vid fem, sex, går ut till ladugården och kollar till djuren. Sedan åker jag till skogen och är där i åtta timmar. När jag kommer hem jobbar jag lite mer på gården. Far hjälper till när det behövs och vi tar in personal till vårbruket och när det är dags för vaccinationer, skörd och sådant, vilket är guld värt.

Arons far har alltid köpt in kalvar. Aron och Paulina försöker köpa in färre och istället föda upp fler själva.

Blandade raser

– Vi har en bruksbesättning med en blandning av raser som vi tycker funkar bra och som ger fin tillväxt. Målet är att ha friska fina djur med bra värden när de går till slakt. I dagsläget får vi hyfsat betalt för köttet, men priset för diesel, el och maskiner har stigit. Ekonomin är den största utmaningen med att vara lantbrukare.

En annan utmaning är det bristande samarbetet myndigheter emellan.

– Om till exempel Jordbruksverket, länsstyrelser och kommuner samarbetade och kunde hämta information från varandra, skulle det underlätta och bli mindre dubbelarbete för oss lantbrukare. Det är bra med kontroller för djurvälfärd och annat inom lantbruket, men det är mycket arbete med byråkrati.

För att klara av det här livet måste man jobba långa dagar, vara flexibel och stresstålig. Det sistnämnda inte alltid det lättaste.

Gillar att planera, men …

– Jag gillar att planera, men det får jag glömma. Jag kan inte rå över ekonomi eller väder. Paulina och jag hade två kämpiga första år. Första året var det höjda dieselkostnader och andra var det torka …

Aron är en grubblande sort som ägnar mycket tid åt att fundera över den ekonomiska situationen och alla problem som kan uppstå. Paulina däremot tänker positivt, vilket är en motvikt till Arons stundvisa tungsinne.

– Jag är jätteglad att hon är på det sättet.

Han menar att det borde talas mer om den psykiska ohälsan inom lantbruket. Många i den äldre generationen har en tystnadskultur och tiger om sitt mående.

– Det kan vara lite skämmigt att prata om oro och ångest, men som tur är känner jag många unga i branschen som jag kan bolla med.

Ibland är det stressigt

Stressen och oron har periodvis varit stark och han säger att han inte alltid mått bra. Det fick honom att till slut söka hjälp och ta antidepressiv medicin, vilket fungerade.

– Jag har också lärt mig att tyda kroppens signaler och ta en paus när stressen börjar bli alltför stor. Det går att lugna ner mig själv i tid, innan oro och ångest tar över.

Han mår som allra bäst när allt flyter på som det ska och när djuren mår bra.

– Paulina brukar säga att om man är trött en dag går man och tittar på kalvarna som skuttar omkring och brölar. De går ju tillsammans med sina mammor ett halvår från det att de föds i början av året fram till hösten, så de har ett härligt liv. Att se dem beta på ängarna och hålla markerna öppna ger så mycket glädje.

Brinner för djur och natur

– Sedan finns det såklart tuffa perioder då djuren blir sjuka och kanske måste tas bort, vilket är tungt, men när det föds friska och fina kalvar är det roligt igen. Att få vara med djur och i naturen är härligt, det är det vi brinner för.

Han ser också till att balansera jobbliv och fritid. Paret har en båt i en närliggande sjö som de gärna sticker ut med. Och så gillar Aron att jaga, gärna tillsammans med sina kompisar som har “en drös med hundar”. Det blir mycket rådjur, hjort och en del vildsvin. Som på många andra håll i Sverige har man gris på sina marker som ställer till det.

När det gäller framtiden tänker han expansion.

– Om tio år vill jag ha utökat verksamheten ytterligare och då vill jag jobba hemma på gården på heltid, kanske med några anställda. Vi bygger upp något eget, steg för steg. Och så småningom tänker vi att vi vill bilda familj, det ingår i framtidsplanen.

Text: Colette van Luik