Komposterbar planteringskruka skulle ersätta plastkrukor

En kruka gjord av biofibrer som håller i tre till fyra månader och som tillåter plantans rötter att tränga igenom krukväggen. Det var målet med projekt “Biokruka” som beviljades EU-medel för att utveckla en kruka producerad av restmaterial från jordbruket. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Tanken var att utveckla en komposterbar planteringskruka till professionella och privata odlare. Den biologiska krukan skulle, i alla fall delvis, ersätta användningen av plastkrukor och målgruppen skulle vara miljömedvetna konsumenter. Projektet leddes av Hushållningssällskapet i Halland i samarbete med några lokala företag.

– Målet var att få fram en biologiskt nedbrytbar odlingskruka, gjord av restmaterial, som skulle hålla tre till fyra månader i växthusmiljö och där plantans rötter kunde tränga igenom krukväggen, säger projektledaren Jonas Möller Nielsen.

Mycket plastskräp

Att det samlas mycket plastskräp i våra trädgårdar från fiberdukar, jordpåsar och plastkrukor kan nog de flesta odlare vittna om och plast som inte går att återanvända är ett problem. En biologiskt nedbrytbar kruka som successivt bryts ner vore därför ett bra miljöinitiativ, menar Jonas Möller Nielsen.

– Istället för att fibrerna plöjdes ner i jorden skulle lantbrukare få en viss ersättning för restmaterialet, en form av biofiber. Något som de inte får idag då materialet sprids på åkern.

Idén föddes när en kollega till Jonas Möller Nielsen kom hem med biokrukor som hon köpt i USA. På etiketten stod att de var tillverkade av 100 procent fibrer från lantbruket.

Utblandade fibrer

– Det lät ju jättebra och vi blev inspirerade att försöka tillverka sådana själva. Men när en av våra projektpartner senare tittade på en av krukorna under mikroskop såg han att fibrerna från lantbruket var utblandat med fibrer från pappersmassa. Det var alltså inte 100 procent biofibrer från lantbruk …

Efter att ha testat att göra krukor från biofiber från en svensk lantbrukare insåg man varför det amerikanska företaget blandat ut sin vara med andra fibrer.

– Våra biofibrer var så nedbrutna att krukorna inte hade någon bärighet. Så fort de blev fuktiga förlorade de sin stadga och kunde inte stå upp.

Fler problem dök upp

Man testade då andra sorters fibrer, bland annat med halminblandning, vilket var det som fungerade bäst. Men då dök ett annat problem upp …

– Vi hade väldigt lite av det materialet och lyckades inte få tag på mer. Det finns ingen kommersiell produktion av fibrer med halminblandning, vilket hade behövts för att kunna tillverka våra biokrukor.

Då gick man över till att testa pappersfibrer istället, med varierande resultat.

Inte optimal funktion

– Vi bad vänner och grannar att prova krukorna med pappersfibrer inblandat och en del tyckte de fungerade bra, andra inte. Det beror delvis på vad och hur man ska odla. Ska sticklingen stå länge i krukan innan utplantering hinner väta och luft förstöra krukans stadga. Funktionen var helt enkelt inte optimal.

Andra problem som dök upp utmed vägen var själva formandet av krukorna. Den våta fibermassan formas till krukor i ett formverktyg och måste torkas snabbt för att inte sjunka ihop.

– Torkugnen är jättestor, uppåt 30 meter lång, och värms med el. Det gick åt jättemycket el för att torka krukorna, vilket gjorde att kostnaden skenade. Och utöver det tog torkugnen mycket plats och därmed drog även lokalhyran iväg … Produktionskostnaden blev helt enkelt för hög och det hade inte hållit rent kommersiellt.

Kastade in handduken

I nästan tre år, inklusive förberedelsetid, höll man på innan man kastade in handduken.

– Det är klart att vi blev besvikna. Produkten behövs ju fortfarande. När odlare köper krukor som påstås vara komposterbara och biologiskt nedbrytbara stämmer det sällan. Det står inte på etiketten vad produkten egentligen innehåller.

– Men vi lärde oss mycket och det har utvecklats en del samarbeten mellan våra projektpartner som lärde känna varandra under arbetets gång, och det är ju positivt.

Stora projekt tar tid

När det gäller att ansöka om finansiering genom innovationsstödet säger Jonas Möller Nielsen att stora projekt tar tid. Det är mycket som måste förberedas.

– Det tar tid att hitta projektpartner. I vårt fall någon som kunde klura ut rätt fiberrecept och någon annan som ville stå för produktion.

– Sedan tar det tid att utforma ansökan och göra en budget. Det blev många frågor från Jordbruksverket som ville ha vissa förtydliganden samt bilagor och bakgrund som saknades. Och vi behövde justera vår budget. Från det att ansökan skickades in till slutligt godkännande tog det ungefär ett halvår.

Råd till andra

Jonas Möller Nielsen har en del råd till andra som tänker söka finansiellt stöd.

– Det gäller att vara väldigt tydlig i sin interna budget och specificera vad man vill använda pengarna till. Man måste även vara tydlig med hur man ska presentera resultatet av det man gjort inom gruppen, och när projektet ska vara klart.

Man bör vara tämligen detaljerad, menar Jonas Möller Nielsen. Ska man, som i deras fall, ta fram ett recept på biokrukor, måste man specificera det på detaljnivå och även vara tydlig med vem som ska ta fram receptet.

Fakturera regelbundet

Ett annat råd är att fakturera i tid – och regelbundet.

– Även om det bara är små belopp, skjut inte på det så att ni får en jättefaktura senare. Det kan medföra likviditetsproblem. Och var medveten om att Jordbruksverket har en lång handläggningstid.

Vidare bör man vara tydlig även med sina projektpartners.

– Se till att alla inblandade förstår vad som förväntas av dem. Alla har inte jobbat med denna typ av projekt förut, var därför tydlig med vem som gör vad och när man ska leverera. Och om någon drar sig ur projektet, vem tar då över ens uppdrag? Uppföljningen för projektledaren blir så mycket lättare om allt är klart och tydligt.

TEXT: Colette van Luik