Hallå där...Camilla Hansson

Camilla Hansson, du arbetar på näringsavdelningen på Sametinget och är ledamot i Landsbygdsnätverkets arbetsgrupp Kunskaps- och innovationsfrämjande i gröna näringar. Hur jobbar ni med kunskapsutveckling och innovationer för rennäringen i Sametinget?

– Det arbete som vi gör via Landsbygdsprogrammet sker främst i projektform, både via vårt egna kompetensutvecklingsprojekt som har utgångspunkt i samisk traditionell kunskap men även genom att vi finansierar andra samiska aktörer som bedriver projekt inom företagsutveckling och innovation.

Vad betyder EIP-Agri och EU:s olika satsningar på kunskaps och innovationsfrämjande för Sametinget och rennäringen?
– Det bedrivs flera projekt inom rennäringen som beviljats av EIP-Agri. En stor del av vår finansiering av andra kunskaps- och innovationsprojekt kommer också från EU. Dessa satsningar är därför avgörande för att vi ska kunna arbeta med våra samiska företagare inom området.

Hur samarbetar ni med andra organisationer myndigheter för att främja utvecklingen?
– Sametingets arbete sträcker sig över hela Sápmi, från Idre i söder till Karesuando i norr. Vi kommer därmed i kontakt med och samarbetar med flera regioner, kommuner och myndigheter. Vi har också ett nära samarbete med de samiska organisationerna som företräder olika delar av det samiska näringslivet. Samarbetet består främst i utbyte av erfarenheter och att gemensamt gynna näringslivsutveckling.

Vad ser du för hinder och möjligheter för kunskaps- och innovationsarbete i rennäringen?
– Jag ser stora möjligheter. Rennäringen är en urfolksnäring och den samiska traditionella kunskapen, àrbediehtu, är av yttersta vikt inom näringen. Traditionell kunskap är en dynamisk kunskap som baseras på bland annat arv, sedvänjor och levnadssätt. Árbediehtu är jämställd västerländsk vetenskaplig forskning och bidrar både till kunskap om biologisk mångfald och för att utveckla till exempel klimatanpassningsåtgärder.

– Jag tror att en kombination av traditionell kunskap och modern forskning och teknik kan vara ett bra sätt att lösa olika problem som rennäringen står inför. De största hindren är nog geografin och infrastrukturen. Det är svårare att samarbeta när det är långa avstånd och dessutom begränsad tillgång till bredband.

– Vi har också i många delar svårt att passa in i de stödformer och insatser som görs via EU, då dessa främst är riktade mot jordbruket. Även den krympande tillgången till mark är ett hinder då exploateringar tränger undan rennäringen och därmed minskar möjligheten att bedriva samisk näringsverksamhet.

Är det något annat du vill tillägga?
– Synliggörande av rennäringen som areell näring i likhet med jordbruket. Vi har samma utmaningar som jordbruket men ändå helt olika.