Landsbygdsnätverket
Vattendroppe.

Utsläppen av näringsämnen och växthusgaser från vattenbruket är relativt små i förhållande till annan djuruppfödning. Foto: Shutterstock.

Vattenbrukets effekter på miljön

Livsmedelsproduktion medför alltid någon form av miljöeffekt – oavsett om det är odling av spannmål, uppfödning av kycklingar, grisar, kor, fiskar eller musslor. I detta sammanhang är vattenbruk ett effektivt sätt att producera livsmedel. Utsläppen av näringsämnen och växthusgaser är relativt små i förhållande till annan djuruppfödning. Användningen av kemikalier och antibiotika i svensk fiskodling är också mycket liten. Odling av exempelvis musslor och alger kan även hjälpa till att förbättra vattenkvaliteten då näringsämnen binds och tas upp ur vattnet vid skörd.

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-01.

Fiskodling för matfiskproduktion i Sverige sker nästan uteslutande i öppna kassar som placeras i sjöar, regleringsmagasin eller havsområden där de naturliga vattenströmmarna sköter vattenutbytet genom kassen. Innan fisken är tillräckligt stor för att kunna placeras i en kasse föds den upp i landbaserade odlingar efter att fiskrommen kläckts. I vissa landbaserade anläggningar kan vatten återanvändas med hjälp av RAS-teknik (Recirkulerande Akvatiska System). Denna teknik blir allt vanligare och inom vattenbruket kompletterar olika odlingstekniker (öppna kassar och landbaserade fiskodlingar) varandra. Fisk från fiskodlingar kan även sättas ut för sportfiske, eller för att stärka naturliga fiskbestånd. Utsättning av fisk i naturliga vatten kräver dock tillstånd från myndighet.

Fiskodling medför utsläpp av näringsämnen och partiklar, oavsett om odlingen sker i naturliga vatten eller på land. De näringsämnen som frigörs är dels kväveföreningar som huvudsakligen släpps ut i löst form via gälar och urin, samt fosforföreningar som huvudsakligen återfinns i partikelform (avföring och foderspill).

Visste du att... tillstånd krävs? När ett nytt vattenbruk startas eller när tillståndet löpt ut och ska förnyas prövas verksamheten mot miljöbalken och tillhörande förordningar.

Vid fiskodling i öppna kassar nyttjas naturliga vattenströmmar för att späda ut de lösta näringsämnena och transportera bort dem från odlingsområdet. Lokalt förhöjda halter av näringsämnen kan förekomma men behöver inte orsaka problem så som algblomningar.

Partiklar sjunker till botten och samlas vanligtvis inom cirka hundra meter från kassarna. De bryts ned av vattenlevande insekter som finns på botten och av naturligt förekommande bakterier. Vattenströmmarna tillför syresatt vatten till fisken i kassarna, samtidigt som sedimentet under kassarna berikas med syre. Där lagret av sediment är tjockare, till exempel i gropar där mer partiklar samlats eller där strömhastigheten är låg, kan syrehalten i sedimentet ibland bli låg. Eftersom detta kan innebära en lokal gasbildning som kan påverka fiskarna i fiskodlingen, förebyggs detta så långt som möjligt genom noga val av lokalisering och placering av kassarna.

När partiklar bryts ned löser en mindre andel av fosforn ut i vattnet. Resterande fosfor är mycket hårt bundet via kemiska föreningar och kan inte frigöras. Den är därmed inte tillgänglig för ekosystemet då endast löst fosfor och kväve kan tas upp av växtplankton, alger eller andra växter.

I de ofta redan näringsfattiga sjöar och älvar där omfattande vattenkraftsreglering har genomförts har vattnet dränerats på näringsämnen. Ett visst tillskott av näringsämnen kan därför ha en positiv effekt på ekosystemet. Dessa vattenkraftsmagasin har därför stor potential för fiskodling och många av dem har även goda förutsättningar för fiskodling i öppna kassar. En rätt placerad fiskodling, med lagom mängd fisk, orsakar sällan en negativ effekt i sådana vattensystem.

Teknikutvecklingen går snabbt framåt inom vattenbruket. Landbaserade anläggningar där vatten återanvänds med hjälp av RAS (Recirkulerande Akvatiska System) blir allt vanligare, men i dagsläget är de fortfarande förhållandevis få och små i Sverige. RAS-anläggningarna är teknikintensiva och bygger på att vattnet som cirkuleras genom anläggningen renas från partiklar, gaser och ämnen som kan bli giftiga eller på annat sätt skada fiskarna vid höga nivåer.

Reningssystemet i RAS består av ett antal olika steg med både mekanisk och biologisk rening. Både vattnet som cirkulerar inom anläggningen och det som släpps ut renas för att fisken ska må bra och att vare sig fisken eller omgivande miljö skall riskera att skadas. Andelen näringsämnen och partiklar som renas bort varierar mellan anläggningar, men även fiskodling i RAS innebär utsläpp av näringsämnen.

Reningssystemet och cirkulationen av vatten gör RAS-tekniken mycket mer energikrävande än fiskodling i öppna kassar. Miljöpåverkan till följd av energiförbrukning kan minskas genom användning av miljömärkt el, så som vindkraft eller solenergi. RAS är på grund av den mycket höga uppstartskostnaden, högre energiförbrukningen och att näringsutsläpp ändå sker, inte alltid ett mer hållbart alternativ än fiskodling i kassar.

RAS-teknik är en förutsättning om man vill odla varmvattenarter som Tilapia eller Clarias då vattentemperaturen i Sverige är för låg för dessa arter och eftersom de inte förekommer naturligt i Sverige måste hållas i slutna system. Den omfattande pumpningen av vatten i RAS gör att vattentemperaturen stiger, vilket är en fördel vid odling av varmvattenarter. Vid odling av kallvattenarter så som röding eller regnbåge kan uppvärmningen däremot vara en utmaning. Om vattnet behöver kylas under delar av året medför det ytterligare energiförbrukning.

Alla fiskodlingstekniker har sina fördelar och nackdelar och vilken teknik som är mest lämpad för en specifik fiskodlingsverksamhet beror på många faktorer. Valet av teknik måste utgå från vilken art som skall odlas, till vilken storlek den skall odlas, i vilket område verksamheten ska genomföras samt vilken och hur stor påverkan vattenområdet kan utsättas för utan att statusklassificeringen försämras. Alla odlingstekniker har därför en plats inom vattenbruksnäringen i Sverige.

VISSTE DU ATT?

Bedömningen av hur ett vatten mår
gör vattenmyndigheterna enligt speciella regler,
så kallade föreskrifter.

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) står för föreskrifter
över hur det ska göras när det gäller ytvatten.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) sköter grundvatten.
Statusklassificeringen, av både ytvatten och grundvatten,
ligger till grund för bestämmandet av miljökvalitetsnormen
för varje vattenförekomst.

Läs mer på Vattenmyndigheternas webbplats.länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Kemikalieanvändningen inom svenskt vattenbruk är mycket liten. Så kallade antifouling-medel och andra kemikalier som kan användas för att förhindra påväxt av exempelvis alger eller för att bekämpa angrepp av parasiter är inte tillåtna i Sverige. Problem med parasiter så som laxlus är mycket ovanligt. Laxlus, som ofta är ett problem i havsbaserade fiskodlingar, existerar inte i sött- eller bräckt vatten. Kemikalier mot parasiter behövs därför inte inom den svenska fiskodlingen.

I Sverige används aldrig antibiotika i förebyggande syfte. Användningen är mycket begränsad och förekommer endast efter att en veterinär förskrivit detta på recept. Den antibiotika som skrivs ut används oftast i landbaserade odlingar med små fiskar. I RAS-anläggningar kan antibiotikan slå ut biofiltret som består av bakterier, vilket förstör funktionen i reningssystemet och medför att fisken kan dö av förgiftning. Större fiskar har vanligen bättre motståndskraft mot sjukdomar och om en smitta bryter ut i en fiskodling i kassar, har fisken oftast hunnit bli tillräckligt stor för att kunna slaktas istället för att behandlas. De smittämnen som drabbar fiskar kan i de allra flesta fall inte påverka människan och dessa fiskar kan därför efter provtagning konsumeras som livsmedel.

Musslor och ostron äter växtplankton och bakterier genom att filtrera vatten. De renar därmed det omgivande vattnet. De näringsämnen som växtplanktonen tagit upp lagras delvis i musslorna och ostronen och lyfts därmed bort från vattnet när skaldjuren skördas. På motsvarande sätt lyfts näringsämnen upp från vattnet när odlade alger skördas. Idag genomförs försök att odla musslor för att rena delar av Östersjön, så kallade miljömusslor. Då musslorna växer långsammare i bräckt vatten än i saltvatten blir de för små och sköra för att ätas av människor. Däremot kan de användas som ingrediens i foder för till exempel höns och odlad fisk.

När foder framställs från Östersjömusslor tas näringsämnen bort från det övergödda havsområdet och cirkuleras upp på land igen. Om musselfodret används till fiskodling i näringsfattiga regleringsmagasin förflyttas därmed näringsämnena till områden där de kan bidra med en positiv effekt.

Musslor och ostron kan även medföra en lokal påverkan i det område där de odlas. Liksom andra djur utsöndrar musslor och ostron avföring, dessutom frisätter de det överskott av partiklar som fångats in genom filtrering. Båda dessa partikeltyper lägger sig på botten i direkt anslutning till odlingen. Näringsämnena i partiklarna är däremot inte tillgängliga för växtplankton eller andra växter förrän de lösts ut i vattnet. Musslor släpper emellertid även ut en viss mängd lösta näringsämnen, främst via gälarna, men även delvis som urin, som är tillgängliga för växtplankton och andra växter. Den sammanlagda nettoeffekten av att odla musslor eller ostron som skördas är att näringsämnen lyfts bort från vattenområdet och näringshalten i vattnet minskar.

Partiklarna under skaldjursodlingen kan i många fall utgöra föda för de bottenlevande insekter, krabbor och andra djur som kan livnära sig på detta och artrikedomen kan därför öka i närheten odlingen. På samma sätt som för fiskodlingar krävs kontrollprogram för att säkerställa att ansamlingen av partiklar inte blir för omfattande och kan leda till lokal syrebrist.

Artikeln är skriven av: Tina Hedlund, Aquanord AB.

Publicerades

Besöksadress

Landsbygdsnätverkets kansli Skeppsbrogatan 2, Jönköping

Kontakt

036 – 15 50 00
Skicka e-post


Logotype EU