Landsbygdsnätverket

Bottentrål. Illustration: @Tinna Design.

Fiske med aktivt redskap – bottentrål

En bottentrål är ett fiskeredskap som dras efter ett fartyg längs havsbotten. Trålen är formad som en nätstrut med armar och hålls isär med trålbord, som vanligen skrapar mot botten. Bottentrål är en omdiskuterad metod och i denna artikel belyser vi frågor som hur fiske med bottentrål kan regleras, dess miljöpåverkan, redskapsutveckling och alternativa fiskemetoder.

Sidan är senast uppdaterad 2020-12-02.

Allmänt om fiske med aktivt redskap – bottentrål

Fisket med bottentrål efter fisk och skaldjur som lever på eller nära havsbottnen kallas demersalt fiske medan en trål som inte dras längs botten utan fiskar högre upp i vattenmassan kallas pelagisk trål.

Beroende på vilken fiskart som ska fångas och i vilket område man fiskar, används olika stora maskor i trålen. I vissa fisken på västkusten används en så kallat rist, som är en gallerkonstruktion som bidrar till att oönskad fångst inte fångas, och därmed ökar trålens artselektivitet. Många kommersiellt vanliga fiskarter fångas med bottentrål som torsk, sej, rödspätta, räka och havskräfta.

För att begränsa effekterna av bottentrål finns det olika typer av riktade fiskeregleringar. Det kan röra sig om begränsning av tider och områden eller olika typer av redskapsbegränsningar eller detaljer i redskapets design så som maskstorlek, flyktöppningar och användande av rist med mera.

Illustration, tre olika typer av bottentrålar

Principskiss som visar att bottentrålning kan ske på olika sätt. Trålen kan vara enkel eller dubbel och dras i det svenska fisket vanligen av ett enda fartyg, men även partrålning där trålen dras mellan två fartyg förekommer. (Klicka på bilden för att se den i större version.) Illustration: @Tinna Design

I vissa skyddade områden till exempel i Natura 2000, naturreservat och nationalparker är fiske förbjudet eller i alla fall begränsat, medan det i andra skyddade områden kan vara helt eller delvis tillåtet. Vilken typ av regleringar som finns beror helt på syftet med skyddet av området, vilka natur- eller kulturvärden det är som ska bevaras och vilka övriga bevarandemål området har.

Exempel Nationalpark Kosterhavet: Ett av målen vid bildandet av Sveriges enda marina nationalpark Kosterhavet var att yrkesfisket i området skulle kunna fortsätta, samtidigt som särskilt känsliga bottentyper som djupvattenskorallrev skulle skyddas mot bottentrålning.

Därför finns särskilda tillstånd och regleringar för fisket i detta område. Den tillåtna storleken på trålen är också starkt begränsad. Fisket bedrivs med en artsorterande rist och fiskare med tillstånd att tråla räkor måste gå en kurs om områdets ekosystem.

Bottentrålningen bedrivs inte på hela havsbotten utan bara på vissa delar av de bottnar som är trålbara, det vill säga som är relativt släta. I vissa områden har trålning pågått i mer än hundra år. Eftersom bottentrålen dras längs med botten har den en fysisk påverkan på känsliga bottenlevande organismer. Sjöpennor, piprensare, svampdjur och koraller är exempel på djur som kan ta skada av en trål genom att de bryts sönder eller dras med i trålen. I studier av trålpåverkade bottnar ser man en lägre artrikedom i områden som trålas mycket. Men vissa arter gynnas faktiskt av bottentrålning då predation och konkurrens från andra djur blir mindre.

Trålbord som går ned i bottensubstratet virvlar upp lersediment, vilket leder till en ökad grumlighet i vattnet. Detta kan påverka organismer som lever på att filtrera sin näring ur vattnet, så som svampdjur, genom att de täpps igen av lerpartiklar. Det kan även ha effekt på olika organismers ägg och larver.

Vid allt fiske är det önskvärt att undvika oönskade bifångster, fel arter eller fel storlekar av fisken. Man pratar om art- eller storleksselektiva trålredskap. Ett selektivt fiske innebär att man kan inrikta fisket specifikt efter t.ex. en viss storlek av en viss art eller ett fåtal arter. Selektiviteten beror på hur redskapet är utformat. Samtidigt kan ett selektivt fiske av en viss art eller storlek påverka både arten man fångar, men också näringsväven som helhet. Marina ekosystem är komplicerade.

För arter med en fiskekvot är huvudregeln allt som fångas ska föras iland (så kallad landningsskyldighet), medan vissa arter som har undantag från regeln får eller till och med ska kastas tillbaka. Hajar och rockor ska till exempel alltid återutsättas, och även små havskräftor, där studier visat att överlevnaden för de individer som kastas tillbaka är god.

Bottentrålning innebär också en påverkan på miljön genom fartygens bränsleförbrukning, smörjoljor med mera, om används ombord. Den demersala fiskeflottan består till stor del av äldre fartyg med gamla dieselmotorer, och en modernisering av flottan skulle kunna medföra miljövinster.

Förlorade redskap (s.k. spökredskap) är ovanligt inom trålfisket. Eftersom dessa redskap är dyrbara gör man sitt yttersta för att återfinna och bärga redskapet. Fritidsfiske med nät och burar står för den stora majoriteten av nya spökredskap.

 

Redskapsutveckling

Mycket fokus inom det demersala fisket har lagts på redskapsutveckling för att minska uttaget av oönskade bifångster och påverkan på miljön. Det gäller bland annat ökad selektivitet, minskad bottenpåverkan genom ny utformningen av trålbord samt lägre bränsleförbrukning.

Alternativa fiskemetoder till bottentrål

Finns det alternativa fiskemetoder för att fånga de arter som idag framförallt fångas med bottentrål? Garnfiske är en metod som ofta lyfts som ett möjligt alternativ, men framförallt längs Östersjökusten har detta fiske minskat kraftigt på grund av sälskador på fångst och redskap som bidrar till dålig ekonomi i fisket.

För krabba, hummer och havskräfta finns ett väl fungerande burfiske och laxfisket längs Östersjökusten sker nästan uteslutande med stora sälsäkra så kallade push-upfällor.

Utvecklingen av sälsäkra torskburar har ännu inte lett till något kommersiellt fungerande alternativ till trålning eller garnfiske. Räkburar som alternativ till räktrål har inte fått något kommersiellt genomslag, på grund av dålig fångst per fisketur.

Snurrevad är en typ av aktivt redskap som anses ha låg bottenpåverkan. Det består av en mindre nätpåse med långa sveplinor men helt utan trålbord, och sveps över relativt små områden jämfört med en bottentrål. Redskapet är relativt ovanligt i Sverige men försöksfisken har genomförts.

Artikeln är skriven av: Malin Skog, Swedish Pelagic Federation.

Publicerades